WOW! WOW, WOW, WOW, WOW, WOW!!!

Jag vet knappt hur jag ska kunna sortera alla känslor och på något rimligt sätt kunna förmedla till er vad jag känner just nu. Jag svämmar över av känslor. På ett helt magiskt, makalöst, fantastiskt, underbart sätt. 

Jag är uppfylld av positivt energi från tisdagens filmpremiär. Den överträffade alla mina tänkbara förväntningar. 

Vi förväntade oss mycket folk, men inte SÅ mycket. Doc Lounge fylldes till bristningsgränsen innan entrén var tvungen att sätta stopp. Då fanns det fortfarande mycket folk kvar i kön utanför som inte kom in. Jag är otroligt ledsen över att inte alla kunde klämmas in och jag känner med er som fick vända hem igen. (Jag hoppas att ni alla har möjlighet att komma till Spegeln på lördag kl 10 på vår nästa visning.)

Kort efter att dörrarna öppnats var alla sittplatser upptagna och när filmen väl skulle börja var varenda kvadratmillimeter fylld med sittande och stående gäster. Familj, släkt, gamla vänner, nya vänner, träningskompisar, grannar, samarbetspartners och en hel del människor jag aldrig träffat förut var där. Och alla var där för att se filmen om mig. Bara det är nästan för mycket att ta in…

Att se filmen tillsammans med alla dessa människor var en upplevelse utan dess like. Att höra publikens reaktioner på det som utspelades i filmen förstärkte MINA känslor enormt. Jag hörde, tunga suckar, skratt, gråt, och applåder från publiken under filmen. Jag tror att jag själv grät minst fem, sex gånger under visningen. När publiken skrattade så grät jag. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag blev rörd av allas reaktioner. Det var med så mycket värme och respekt från alla. 

Att jag och Fredric, efter visningen, fick ta emot stående ovationer, som faktiskt aldrig ville ta slut, blev som grädde på moset. OJ, jag har aldrig, aldrig, känns ett sådant massivt, genuint stöd som jag kände från publiken i tisdags. En helt ny, men underbar känsla. Det vill jag gärna uppleva igen. ;-)

Som om det inte redan var tillräckligt med positivitet där, så bara fortsatte kvällen med idel positiva reaktioner kring filmen. Strömmen av människor som vill ställa en fråga eller bara lyckönska efter visningen tog aldrig slut och jag börjar verkligen förstå att jag inspirerar andra genom att bara vara mig själv. Gissa om den känslan är grym! 

Jag saknade bara EN sak.  EN person. Min tränare Bert V Johansson-Munk. Tyvärr hade han inte möjlighet att vara med på premiären och det var verkligen synd. Han är ju faktiskt en av få som varit med mig hela vägen. Från den dagen jag först satte min fot på boxningsklubben till dagens datum. I snart 17 år.

Tisdagens småtimmar och i princip hela dagen igår spenderade jag med att njuta och suga i mig av alla positiva sms, telefonsamtal, FB-inlägg och mail som fullkomligt strömmat in. Jag uppskattar ALL respons jag får och jag är tacksam för alla som tar sig tid att höra av sig. Fortsätt med det och jag lovar att göra mitt yttersta för att svara er alla.

Tack alla som gjort den här filmen möjlig och tack alla som kom och delade kvällen med oss!

Do you like this post?

Be the first to comment


MARIA AND HER SHADOW